...var underbar - och tokjobbig. Det var härligt att ha M här (och inte de sedvanliga 120 milen bort), men samtidigt var ju L i stan (ni som är insatta vet ju vem hon är, vill ni andra veta får ni fråga). Så då träffade han henne på fredagen när jag jobbade och på söndag kväll *suck*. (Jag ville ju inte direkt låta honom gå, men samtidigt ville jag inte vara så egoistisk att jag krävde att han skulle stanna, för jag vet att han skulle ha gjort det). Jag är i vart fall ganska less på henne nu (och att hon aldrig kan släppa taget) - nåja, jag vet, det är väl egentligen inte bara hennes fel (men det är lättare att skylla på henne helt enkelt - bättre människa än så är jag inte =). Som vanligt är jag ju otålig och vill veta hur allt ska bli framöver (jag önskar så att jag vågade tro på det M säger åt mig, men jag törs inte det. Jag blir så ledsen om det inte blir så - då är det faktiskt bättre att låta bli att hoppas). Nåja, större delen av tiden hade vi det jättehärligt på alla sätt! Jag ser fram emot hösten, även om jag inte vågar hoppas alls "på oss". Att allt ska vara så krångligt jämt? Är det verkligen alldeles nödvändigt (men, som min kära mor brukar säga "börjar bra, slutar dåligt" - då borde väl det omvända också vara sant? *håller tummarna*)?
(Det här inlägget känns så där lagom färgat av lite diverse bekymmer, som t.ex. pianon som ingen vill ha, nycklar som inte dyker upp, o.s.v.).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar