fredag, maj 17, 2013

Det tar sig

vädermässigt och föräldraledighetsmässigt (sammanföll konstigt nog det där ;).

Nu har vi haft ett par dagar med underbart sommarväder - och vår baksida (eller "innergård", som jag gärna kallar den, eftersom den ligger mitt inne mellan en rad andra trädgårdar) är verkligen skyddad (och varm!). Både igår och idag har vi varit ute och myst på gräsmattan, i skuggan för vissa, i solen för andra. Fast med tanke på mitt grisskära utseende borde jag kanske varit mer i skuggan jag med... Idag tog vi en promenad till Strömpilen och köpte solhattar åt Algot och tröja åt mig. Kändes skönt att vara ute och röra på sig lite, faktiskt. Jag tycker nog att jag börjar vänja mig vid att vara hemma också, men lätt är det inte! Igår blev jag alldeles tårögd av jobblängtan när en ambulanshelikopter passerade ovanför oss... (Ja, jag vet, jag är lite underlig). När M kommit hem tog vi en tur till Forslunda Gymnasiets gårdsbutik, mysigt, men det enda vi fick med oss hem var tomater. Jag hade mer hoppats på tomatplantor (jo, jag vet, det är tidigt, men vid vår uteplats blir det varm och är lä, så jag tänkte testa åtminstone!). 

För övrigt har Algot vaknat och varit pigg flera nätter nu vid sådär 3-4-tiden, lite för tidigt tycker vi! Jag vet inte om det är för att det är ljust, eller något annat. Trött blir vi i vart fall (å andra sidan sover han) lite bättre på dagarna. Babygymmet är fortfarande skoj, även om han blev arg idag när han låg i det (jag tog ut babygymmet - det är ju så smidigt att flytta med) och inte lyckades vända sig... så det är nog på gång. Händerna studeras några (många) gånger per dag, de är ju så spännande! Man ser att rörelserna blivit lite mer medvetna (fast fortfarande ser det oftast slumpmässigt ut), ibland lyckas han faktiskt greppa det han sträcker sig efter (mitt halsband häromdagen till exempel!).

2 kommentarer:

  1. Hade också jobblängtan första månaderna. Visste inte riktigt vad jag skulle säga när man träffade folk som sa nåt i stil med "åh vad mysigt med en sån liten och visst är det skönt att inte jobba!", men det lugnade sig vid 3 månader i takt med att T blev mer person och mindre knyte. Fast jag saknar ändå att jobba till och från. Kommer nog att kännas så där förväntansfullt och pirrigt som när skolan började efter sommarloven när man ska tillbaka, hoppas jag i alla fall :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det känner jag igen, ibland svarar jag ärligt och ibland hummar jag något obestämt som svar (beror lite på vem som frågar). Det låter lovande - jag har hört fler som säger att det bli bättre vid tre månader (så jag håller tummarna för att ni har rätt). Ja, jag är ju väldigt förtjust i mitt jobb, så jag tror nog jag kommer sakna det ändå - men kanske inte riktigt lika mycket! :)

      Radera