Rastlös

I vanliga fall är min rastlöshet som störst på våren, när ljuset kommer; snön smälter; nätterna är långa och ljusa och det gör ont i hjärtat för att allt är så vackert. (Jodå, nog gör det ont när knoppar brister. Det är jag den första att skriva under på. Till och med att skriva om vårens ljusa nätter ger mig den känslan; känslan av att allt är möjligt - att livet är ett smörgåsbord av möjligheter). Då längtar jag. Då längtar jag efter nya (och ibland gamla) vyer, nya tankar, nya planer, nya upptäckter och äventyr och människor jag känt men som inte är nära längre. I år finns den kvar än. Vårkänslan. Längtan. Trots att vårljuset ersatts med högsommarsol och klarblå himmel. Att den kyliga kvällsluften nu är ljummen och att själen borde ha hunnit tillbaka. Som den brukar göra. Landa. Finna sig. Upptäcka att det som är är bra, fint, kanske rent av formidabelt. Och det är det. Men längtan, den finns där än. Själen, önskningarna, tankarna, finns fortfarande kvar i fågelkvittret och morgonljuset, i drömmarna och i mig.