Sammanfattning vecka 1-11

Vecka 1 och 2 visste vi förstås ingenting. Vecka 1 var min sista MAVA-vecka (äntligen!) och midsommarveckan jobbade jag natt. På midsommarafton hade vi bjudit hem Elias, Rebecka och Hanna, och vi var alla lika trötta så speciellt långvarig blev inte festen. Vi drack rosévin och bjöd på buffé med räkor, västerbottensost-paj, m.m.

Vecka 3 var jag ledig och tvärtrött, det skyllde jag på nattjoursveckan dessförinnan (inte för att jag brukar bli eftertrött av dem, men vad skulle det annars ha varit?). Regnet öste ned, jag fick ingenting gjort och dessutom hade jag hjärtklappning så fort jag gjorde någonting. Vecka 4 var lik vecka 3, förutom att jag jobbade på ny avdelning. Lite oråd anade jag ändå, mest för det där med hjärtklappningen...

Jag väntade och väntade med att göra ett graviditetstest, jag ville inte testa för tidigt och förstås inte att mensen bara skulle vara sen. Till sist bestämde jag mig för att testa, men då fungerade inte det test vi hade hemma... Nåja, till sist testade jag - positivt! Fast Magne, han trodde mig knappt först.

Vecka 5 spenderade vi hos mina föräldrar, jag mådde bra hela veckan, förutom att jag var lite tröttare. Jag använde antihistaminer i form av Kestine, jag vet inte om de också gjorde mig mindre illamåenbde. Kanske? Vi berättade för Mariette (den första vi berättade för), som blev väldigt glad för vår skull. Hon lovade att inte föra det vidare. Sedan var vi hemma i Umeå några dagar innan vi åkte till Bulgarien i vecka 6, resan dit sammanföll oturligt med en viss aversion mot kött för min del... Inte så lyckat i landet som bara äter grillat. Jag hade lite förstoppningsbesvär och blev därmed illamående. Dessutom får jag ju alltid magkatarr hos mina föräldrar, så även detta år (och Omeprazol ska man ju inte ta). Hursomhelst, så fort jag blundade när vi var i Bulgarien så somnade jag! Jag längtade mest efter ostsmörgåsar. Sedan åkte vi vidare till Magnes föräldrar, där vecka 7 spenderades där jag mest av allt var trött. Kände mig riktigt tråkig, men vädret var inte toppen och tv:n visade OS så det gick rätt bra. Jag tror inga föräldrar misstänkte något... Sedan äääntligen hem till Umeå! I vecka 6 tappar jag plötsligt all lust till kaffe! Märkligt, det som varit min favoritdryck alla kategorier. Vi är överens om att inte säga något till familjerna, planen är att de ska få ett flyttkort med meddelandet "Nu har vi flyttat in alla tre!", så får vi se vilka som är uppmärksamma ;)

Vecka 8 började jag jobba igen, skönt med rutiner! Fast kollegorna börjar nog snart undra varför jag äter så dåligt. Nåja, hittills har ingen sagt något i vart fall. Fortfarande trött och sov middag flera eftermiddagar. Fortsatt illamående men kollade upp att man numera fick äta Omeprazol! Kors i taket, allt blev bättre. Jag ringde Norrlandskliniken, som jag bestämt mig för att gå hos, men barnmorskan var på semester. Fick direktnummer och skulle återkomma den 25:e. Lite besvärligt att slingra sig ur jobbuppdrag och att inte boka in en massa saker nästa vår... Lyckas på akuten vara så uppblåst i magen att jag får frågan om jag är gravid! Eh. Jag träffar Ing-Marie efter hela långa sommaren, och visade foton - hon tänkte på huset och förstod inte alls den bild jag visade av den positiva stickan, men sedan förstod hon. Hon blev så glad för vår skull och det var himla roligt att få berätta för henne! Hon erbjöd oss att köpa skötbord och spjälsäng begagnat, vilket jag glatt tackade ja till!

Vecka 9 fortsatte på samma sätt, mår okej, fortfarande lite magbesvär, förstoppning och illamående (men jag har ju många års övning på att lätt må illa, skönt att den erfarenheten kommer till användning!). Inga matcravings direkt, men mjölk har aldrig varit så gott!

Vecka 10 var som nio. Fortfarande är mjölk väldigt gott, jag ganska trött, men ändå lite piggare.

Vecka 11 var ingen särskild vecka, bokar tid hos barnmorska, inskrivning den 3/9. Hon låter sympatisk.  Jag längtar till vecka 12, det känns fortfarande osannolikt att vi är gravida efter så pass lång tid. När börjar det kännas verkligt? Jag fikar med Maria och berättar för henne, hon blir också glad.