En smältdegel

av människor är vad vår innergård är. På somrarna lägger vi oss alla på filtar, utspridda över den stora gräsmattan, som om det vore vår egen gård. Runt omkring står hyreshusen, tre våningar, medelstora lägenheter med många barnfamiljer. Kanske var det inte tänkt så då, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, när Språkgränd byggdes. Då var det nog tänkt till studenter. Nu bor en oerhörd blandning här, studenter, barnfamiljer, familjer utan barn. Det går aldrig att tjuvlyssna på grannarna; språken är lika många som husen, är man utomhus en stund behöver man inte höra svenska talas alls. Vi hälsar glatt på varandra, åtminstone vi från samma trappuppgång. Ibland också från de andra trappuppgångarna. Vi har våra original här, de andra gårdarna sina. En ort i miniatyr, en mångkulturell plats mitt i det akademiska Umeå. Jag trivs.