fredag, april 23, 2010
Jag tror föreläsaren som sa
att vi alla skulle vara lika när utbildningen var över hade fel, i alla fall om mig. Eller är det så att alla går hem och gråter efter jobbet, över dem som man inte kan hjälpa, de som ingen bryr sig om (utom vi på akuten, som försöker och försöker och försöker och bara möts av - vad jag skulle kalla värsta typen av inkompetens - nonchalans), missbrukarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är likadan sötis - stooooooora kramar till dig! Den dagen vi INTE bryr oss, då ska vi jobba med något annat!
SvaraRaderaSöta du... Världen blir bättre med människor (och läkare) som du. Men jag förstår att det måste vara tufft att jobba i sådan motvind, där man inbillar sig att man liksom "lirar i samma lag"...
SvaraRaderaOch för övrigt håller jag med Annika - de läkare som INTE bryr sig (jag tvivlar på att det kommer att drabba någon av er!) borde jobba med något annat...
blir kära hemtjänsten här hemma...;) tar ju hellre det än inget alls, ska väl lyckas stå ut i 6 veckor ändå..=)
SvaraRaderahur jobbar du/ni annars den 7 då vi tänkt komma upp? blir nog inte förrän eftermiddag/kväll men kan ju va bra o veta om det är nån hemma då vi kommer ;)
Så rätt du har! Jag håller helt klart med föregående talare, keep up the good work!
SvaraRaderaAtt ha känslorna med gör dig antagligen till en bättre läkare...men sannolikt jobbet tyngre. Det måste vara en svår balansgång. Stor kram!
SvaraRadera