Jag vet att ni alltid gjort ert bästa för mig, och såklart för mina bröder. Och får jag säga det själv så tycker jag att ni gjort ett utomordentligt jobb. Jag har fått så mycket bra saker med mig från er, gästfriheten (även när jag inte själv kan/kunde, så gästen fick lova att koka sitt eget kaffe, äta skorpor till och konversera med mig som värdinna ;), er välvilja mot alla människor, oavsett vad livet hade gett dem (och ibland tagit ifrån dem). Vi hade ett öppet hem på mer än ett sätt när jag växte upp, och det saknar jag idag. Alla de som bara tittade förbi, på en kopp kaffe. Åh, det längtar jag efter. Mamma, du som alltid var så populär bland mina vänner, de satt ofta och pratade med dem i köket. Jag tror du var mycket viktigare för dem än vad jag någonsin förstod då. Pappa, du som alltid kallats för ditt förnamn, av mig och av barnbarnen, och alltid lyckats vända det till en komplimang. Det är imponerande på många sätt. En föregångare även där, kan man säga. Idag är det ju inte alls ovanligt. Ni var föregångare, om än ofrivilligt på fler än ett sätt. Nuförtiden är det inte ovanligt med föräldrar som fyllt 40 när barnen kommer, men det var det då. Att ni dessutom hade barn från tidigare förhållanden bägge två, det var nästan unikt hemma på bruksorten då. Jag tänker mer att ni banade väg för andra. Trots att ni idag tycker att folk skiljer sig lite för lätt ;)
Ni lät mig vara precis som jag var, och gav mig de ramar jag så väl behövde. Ramar jag fortfarande använder - regelbundna mattider, bra mat, gå och lägga sig i tid. "Det man tar på sig måste man slutföra" sa min mamma åt mig när jag var liten, i skolåldern skulle jag tro, och det har jag alltid levt efter sedan dess. Har man lovat så har man. Även om man ångrar sig senare, och ack vad mycket jag har lärt mig mycket genom den enkla (och obegripligt svåra) regeln. "Gör ditt bästa" sa hon också. Min käre far utgick nog mer från att jag gjorde det. Jag gör fortfarande mitt bästa, varje dag - men observera den milsvida skillnaden från att alltid göra sitt yttersta. Mamma sa också, inför skolstarten "skynda dig med det du tycker är tråkigt, så får du göra något roligare sen" - ett klokt råd för mig som har så svårt att slutföra tråkiga saker. Det fungerade, jag blev jättesnabb i skolan ;) Min pappa som lät mig läsa så mycket jag ville, vad mamma tyckte om det förtäljer inte historien. Jag är så lik bägge mina föräldrar att jag aldrig någonsin tvivlat på vart jag hört hemma. Det finns liksom ingen tveksamhet ;)
Jag har alltid haft och känt mina föräldrars stöd och uppmuntrande tillrop. Mina föräldrar har alltid funnits där för mig, och finns fortfarande där för mig, när jag behöver, om jag behöver. En sorg för mig är att de bor så långt bort, jag har mitt liv här, men visst önskar jag att de fanns på promenadavstånd. För en middag, för fika, för en omgång kortspel. Samtidigt vill jag inte tillbaka. Jag har inte den minsta längtan till min barndomsort - och jag är glad att mina föräldrar gett mig förmågan att stå på egna ben, tro på min egen förmåga att klara (allt ;) av det jag vill göra. Jag älskar dem (och är tack och lov helt säker på att det är besvarat).
